Mangskog eller ”Mangskogen” som många benämner bygden kan erbjuda en vacker bygd utöver det vanliga med såväl vacker natur som kulturellt berikad bygd. Föreningen är med i flera sammanhang och bidrar till att bevara det som varit men också få fler att känna till vår bygd. Nedan några exempel på sevärt och känt från Mangskogen. Allt kan inte tas med här men kontakta gärna föreningen om ni vill att vi ska lyfta fram något mer på denna hemsida

Lisa Aurell

Elsa Lisa Birgitta Aurell, född 11 juli 1932 i Mangskog, död 3 februari 2003, var en svensk konstnär. Hon var dotter till författarna Tage Aurell och Kathrine Aurell.

Lisa Aurell studerade vid Statens kunstakademi i Oslo 1953–1956 för Per Krohg, samt i Köpenhamn. Hon medverkade i samlingsutställningar på Liljevalchs vårsalong och utställningen Fören i Stockholm, Föreningen Svenska Konstnärinnor, Novrograd, Stockholmspostens konstförening, Värmlands konstförenings Höstsalonger i Karlstad, samt i Värmland och Jönköpings museers utställningar. Separat har hon ställt ut i Stockholm, Göteborg, Mangskog och på Fryksta station.

Hon tilldelades Stockholm kommuns kulturstipendium, Värmlands konstförenings stipendium och Thor Fagerkvist-stipendiet.

Aurell är representerad på Värmlands museum, Rackstadmuseet i Arvika, Göteborgs konstmuseum[källa behövs], Centralsjukhuset i Karlstad, Statens konstråd samt i Stockholm, Göteborg, Linköping, Karlstad, Sirishamn och Arvika kommuners konstsamlingar.

Tillbaka

Tage Aurell

Tage Aurell föddes 1895 i Kristiania (nuvarande Oslo), där hans far, Albert Aurell, arbetade som gjutare i flera år.

När Tage Aurell var fem år återvände familjen till Karlstad, och det var där som Tage Aurell kom att växa upp och gå i skolan.

År 1913 avbröt han dock strax före studentexamen sina studier vid Karlstads högre allmänna läroverk och arbetade sedan under några år som journalist. Han lämnade Sverige 1919 och kom att vistas utomlands, först en kortare tid i Berlin, men sedan närmare tio år i Paris. Där bedrev Tage Aurell studier vid Sorbonneuniversitetet och översatte bland andra Franz Kafka, Stendhal och inte minst August Strindberg (till och från franskan). Det var också i Paris som Aurell 1924 träffade sin blivande hustru Kathrine Zimmer från Bergen i Norge. De gifte sig år 1926.

Tage Aurell påbörjade sitt författarskap i Paris, men hans debutroman Tybergs gård, som tilldrar sig i Herrhagen i Karlstad, publicerades först 1932, då Tage och Kathrine Aurell redan bodde i Mangskog utanför Arvika efter sin omtalade och av Tage Aurell själv skildrade cykelfärd från Frankrike hem till Värmland år 1929.

Det skulle emellertid dröja många år och ytterligare några böcker innan Aurell 1943 med romanen Skillingtryck "lyftes in i den litterära salongen", för att citera författaren Lars Andersson. I tidskriften BLM skrev Knut Jaensson om denna roman och om Aurells tidigare böcker. Detta blev en artikel som mycket snabbt gjorde Tage Aurell berömd, erkänd och uppskattad inte minst av sina jämnåriga och något yngre författarkollegor. Han fick plötsligt många goda kontakter, bland andra Gunnar Ekelöf och Harry Martinson. Under 1940-talet blev han också en välkänd radioman. Ett exempel på detta är just boken Skillingtryck, som han i samarbete med hustrun Kathrine omvandlade till en radiopjäs, Serenad i Repslagargatan. Regissör för denna pjäs var Lars Madsén och huvudrollerna spelades av Hilding Gavle och Mimi Pollak.

Så följde ett flertal böcker, varav den sista, Samtal önskas med sovvagnskonduktören gavs ut år 1969.

Tage Aurell avled 1976 på Arvika lasarett

Tillbaka

Alfred Ekstam

Alfred Ekstam, född Alfred Johannesson 12 augusti 1878 i Gylterud, Mangskog, Värmland, död 26 maj 1935 i Mangskog, var en svensk landskapsmålare och porträttmålare.
Alfred Ekstams far var mjölnaren Johannes Johannesson och hans mor hette Maria Eriksdotter. Han arbetade som yrkesmålare fram till 1898, varefter han studerade två år vid Tekniska skolan i Stockholm. Efter sin skoltid försörjde han sig som möbelmålare i Arvika trakten. Det uppmärksammades av Bröderna Eriksson i Taserud som anställde honom som dekorationsmålare. Under tiden tog Alfred lektioner i måleri hos Gustaf Fjæstad. Det var under den tiden han ändrade sitt efternamn till Ekstam.

Alfred Ekstam levde hela sitt liv i Gylterud, Mangskog. Han bildade aldrig familj. Han avled 1935 under en cykelfärd mot Edane järnvägsstation på väg till en utställning i Karlstad.
Ekstam var främst landskapsmålare, alltid med motiv från hembygden. Han målade även porträtt. Han tillhörde konstsammanslutningen De Frie och ingick i Rackstadkolonin.

Tillbaka

Helmer Forslund

Helmer Karl Forslund, född 18 oktober 1920 i Brunskog, död där 24 mars 1975,[1] var en svensk målare.

Forslund studerade vid Otte Skölds målarskola 1945–1946, därefter studier i Paris och Spanien. Han har medverkat i Värmlands konstförenings utställningar sedan 1947, och inbjöds 1952 i samlingsutställningen Ung Värmländsk konst av i dag på Värmlands museum. Forslund har haft separatutställningar i Arvika och Karlstad.

Forslund finns representerad på Värmlands läns museum.

Tillsammans med Thore Andersson, Våge Albråten, Axel Hennix startade han konstgalleriet Konsttjällaren.

Tillbaka

Ludvig Mattsson

Arkitekt Ludvig Mattsson (1888-1960) född i Mangskog. Han dokumenterade, fotograferade och ritade hus som kortutbildad arkitekt. Han blev även invald i SAR (Sveriges Arkitekter). Ludvigs riktigt stora intresse var hembygdsvård. Bl a anskaffade han de flesta byggnader till Västra Värmlands Fornminnesförenings museum Sågudden i Arvika.

Tillbaka

Jack Norén

19 oktober 1929 – 17 mars 1990 ^{(text hämtad från Orkesterjournalen)}

Jack Norén är en legendarisk figur i svensk jazz. 1947 dök han plötsligt upp liksom från ingenstans, och blev raskt landets ledande jazztrumslagare. 1954 försvann han lika plötsligt från den svenska scenen.
OJs septembernummer 1947 berättade att ”Sam Samson har fått en ny batterist, Jack Norén, som lär vara ett verkligt fynd. Han är från Chicago där han föddes av svenska föräldrar för 18 år sedan, och har studerat för Gene Krupa. Troligen kommer han att stanna här i landet och det bör kunna bli ett gott tillskott till vår lilla skara jazzbatterister.”
Samsons band turnerade lördagar och söndagar, men hade inget fast engagemang i veckorna. Därför kunde Norén ingå vanliga veckodagar i basisten Thore Jederbys kvartett på restaurang Maxim i Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm. Snart blev han fast medlem och deltog också i de jam sessions som måndagsvällar leddes av trombonisten Bob Henders på Nalen.

Jack Noréns mor och far återvände 1946 till sina hemtrakter i västra Värmland och tog med sig sin tonårige son som inte bara hade börjat spela jazz på trummor i Chicago utan dessutom hamnat i så kallat dåligt sällskap.

I Värmland ska Jack ha försörjt sig på skogsarbete innan han lyckades skaffa en uppsättning trummor och kunde börja som musiker. Thore Jederby hade just besökt New York och bland annat överväldigats av Charlie Parkers altsaxspel, och hans lilla band, som nu lät sig inspireras av den nya bebop-stilen, turnerade över hela Sverige och hördes även i radio, till exempel den 17 december då ”kompet med den utmärkte svensk-amerikanske batteristen Jack Norén hade fint ’beat’ ”, enligt OJs radiorecensent (OJ 2/48). Med Jederby fick Norén också medverka på skivinspelningar av olika slag.

Sommaren 1948 spelade Jederbys band först på Nöjesfältet i Stockholm och därefter på turné med 16-årige göteborgaren Bengt Hallberg som vikarierande pianist. Påföljande höst ingick Norén i en modifierad version av Jederbys band under ledning av trumpetaren Nisse Skoog på Nalen i Stockholm. Där blev han en publikfavorit ned sina trumsolon, sitt effektiva komp och sin ”amerikanska” stil, som också innebar, att han kunde sjunga populära schlager på otadlig amerikansk engelska.

1949 engagerades Norén till Seymour Österwalls orkester där han enligt modern amerikansk förebild (framför allt Louie Bellson) använde ett set med två bastrummor. Hösten 1950 spelade han i Thore Swaneruds orkester och i november samma år ingick han i den svenska grupp ledd av Jederby, som reste i Sverige med Charlie Parker (och även gjorde en avstickare till Köpenhamn). Privata konsertinspelningar från framträdandena i Malmö och Helsingborg gavs senare ut på skiva.

Från hösten 1949 medverade Norén på många skivor som gavs ut av det nystartade svenska skivbolaget Metronome, bland annat med Arne Domnérus och de amerikanska tenorsaxofonisterna James Moody, Zoot Sims och Stan Getz. Jack Norén hörs därtill på en lång rad andra svenskinspelade jazzskivor från 1950-talets första år, inte minst gjorda under ledarskap av Lars Gullin och med Domnérus Nalen-orkester, där han var med från starten 1951 och där han enligt Olle Helander i Jazzboken (1955) ”snart kom att framstå som landets utan konkurrens bäste jazztrumslagare”.

Våren 1953 blev Jack Norén en av grundarna till och delägarna av den kooperativt organiserade orkestern ”Swinging Swedes”. I början av juni 1954, efter en period av dålig hälsa relaterad till drogmissbruk, återvände han till USA och Chicago. I Sverige var han tillbaka bara en kort period 1960, mest för att göra en turné med Monica Zetterlund. Hon hade då varit på besök i USA och stött på honom på nattklubben Mr Kelly’s där han ingick i husbandet.

Jack Noréns musikerliv i Chicago lämnade få spår efter sig, men han medverkar på fyra LP-skivor från 1958; en med med pianisten Eddie Higgins, en med trumpetaren Warren Kine, en med sångerskan Della Reese , och en i eget namn, där han delar ledarskapet med likaledes svenskättade saxofonisten Sture Swenson. Brev han skrev till vänner i Sverige mer än antyder att han längtade att komma hit igen, men så blev det inte, bortsett från det korta gästspelet 1960.

Då blev han fast engagerad i Harry Arnolds Radioband och hade även andra engagemang (han gjorde till exempel en EP-skiva, ”Jack’s Back” med pianisten Rune Öfwerman och basisten Jimmy Woode) men valde ändå att återvända till Chicago. När han dog där den 17 mars 1990, var hans musikerbana länge sedan över. Han är begravd på Mangskogs kyrkogård i Arvika kommun.

I en kortfilm med Domnérus orkester, inspelad 1951, spelar Norén en framträdande roll som trumsolist och estradcharmör.

Tillbaka

Tage Rohdin

Tage Olof Isidor Rhodin, född 13 april 1899 i Sillerud, Värmlands län, död 12 juni 1983 i Mangskog, Värmlands län, var en svensk målare.

Rhodin var son till folkskollärare Axel Rhodin och Anna Falk. Efter språkstudier i slaviska språk vid Lunds universitet övergick han till konststudier. Han studerade först vid Kunst- und Gewerbeschule Haida i Böhmen med Alois Werner som huvudlärare. Därefter fortsatte han studierna i Stockholm 1932, Oslo och Göteborg 1925–1926 samt för skulptören Erik Rafael-Rådberg. Under perioderna 1933–1939 och 1949–1955 företog han ett stort antal studieresor och var under ett års tid bosatt i vart och ett av länderna, Polen, Ungern, Frankrike och Spanien. Separat har han ställt ut i Arvika 1927 och 1935 och sedan 1927 har han medverkat i Värmlands konstnärsförbunds och Värmlands konstförenings utställningar. Han deltog i utställningen Höstsalongen på Liljevalchs i Stockholm 1935, samt i en utställning i Toulon Frankrike 1950.

Bland hans offentliga arbeten märks en altartavla för Mangskogs kyrka, en fondmålning i Mangskogs Betaniakapell samt en dekorativ takutsmyckning för tingshuset i Årjäng. Hans motiv består av porträtt, figurer, stilleben, folklivsskildringar, landskap och stadsbilder.

Rhodin är representerad vid Värmlands museum och i Arvika stads samlingar

Tillbaka

Oskar i Rönninga

Född:  28 september 1898 i Lillstuga, Övre Fjäll, Mangskog
Död: 6 december 1986 i Åstenäs, Mangskog
Oskar blev faderlös som 1-åring, modern Lina Larsdotter fick då ta hand om de fem barnen bäst hon kunde (en dotter hade då dött liten). De flyttade från lillstuga till Koterud, som låg ett stenkast ifrån första hemmet. Stugan var på ca 20 kvadratmeter.
Oskar visade tidigt musikbegåvning, modern trallade faderns gamla låtar för honom och de glömde han inte. Han hade den unika förmågan att när han hade hört en låt en gång, så kunde han sedan spela hela låten.
Oskar försörjde sig som skogsarbetare och arbetsledare. Han lärde sig tidigt spela fiol, men när skogsarbetet förstörde hans fingrar drog han sina låtar på durspel. Senare i livet grep han fiolen igen, och spelade så gott han kunde.
Han efterlämnade 100-tals låtar, som nedtecknades av andra musiker och nu finns tillgängliga för den som är intresserad.
Han gifte sig till det naturskönt vackert belägna Rönninga i Åstenäs i Mangskogs sydligaste del med Elsa Olsson, född 1911 och död 1990.
Oskar fiol finns till beskådande i Mangskogs hembygdsgård.

Tillbaka

Adolf Söderqvist (Text av Jan Vikner)

ADOLF SÖDERQVIST 1890 – 1966

Adolf Söderqvist, eller Adel som alla sa, var född på Alnön utanför Sundsvall. Hans mor kom från Mangskog, närmare bestämt Kosterud i Salungen och fadern från Domperud i Gunnarskog. De flyttade, som så många andra, norrut för att tjäna sitt uppehälle.

När Adolf var fyra år flyttade familjen tillbaka till Värmland och Mangskog. 

Vid sju års ålder fick han sin första fiol. Fadern, som själv spelade durspel, holkade ur en alstubbe till klangbotten och satte på ett lock av gran. Tagel fick bli strängar och harts fick man av grankåda. Visst blev fiolen både tung och klumpig, men vad gjorde det! Sjuåringen var överlycklig för en egen fiol som det gick att spela på. 

Han tog drängplats så han fick lön, och då kunde han köpa en fiol.

Under några år spelade Adolf också durspel och munspel, och med dem spelade han många nätter till dans. 

Vid arton års ålder for han till USA, där han arbetade och även tog fiollektioner av en tysk fiolprofessor. Det blev inte så många, då varje lektion kostade en halv dagslön.

Han återkom till Sverige efter tre år och därefter blev det många spelningar, inte så mycket dans, men på olika tillställningar.

1937 spelade han upp för Zorn-märket i brons vid spelmansstämman i Örebro. Vid stämman i Stöde år 1950 fick han Zorn-medaljen i silver och blev således riksspelman, för övrigt den förste i Västvärmland. 

1955 blev han erbjuden att under åtta dagar spela på Värmlandsgården på Skansen i Stockholm. Efteråt tyckte han att det varit trevligt, men att vara yrkesmusiker och att vara tvungen att spela på bestämda tider var inte något han längtade efter. 

-Nej, jag vill spela när jag vill, sa han. Spelandet måste komma inifrån, men sen måste man ju öva varje dag. 

Fiolen blev viktigare ju äldre han blev. Inom folkmusiken blev han välkänd, han spelade ofta, han höll föredrag och han gjorde många egna låtar. Mest känd är nog ”Min hembygd”, ”Vid Mangens strand” och ”På skogsstig (även kallad ”Vandrande Spelmän”). 

Adolf Söderqvist var ödmjuk inför livet och naturen. -Hur många gånger har jag inte tackat Gud för allt vackert omkring mig, var något han ofta återkom till. Han hade en sällsynt förmåga att se det vackra och goda i tillvaron. 

Tillbaka